I denna serie inlägg försöker vi belysa för- och nackdelar med olika typer av vattenmätare. I synnerhet står kampen mellan traditionella mekaniska mätare i mässingshus och nyare, s.k. statiska mätare (saknar rörliga delar), oftast i plasthus med elektronik. Vi har visat exempel på säljarjargong med felaktiga argument som fått kommuner att göra inköp som kommer att visa sig vara olämpliga.

Om vi tänker efter så är det många olika aspekter som måste vägas samman för att ett köpbeslut ska ses som långsiktigt lyckat. Ju större perspektiv, desto större brister kan vi se i upphandlingarnas underlag. Mätarens precision har t.ex. i säljargumenten fått för stort utrymme. Svårast blir det att hantera alla aspekter som har med hållbarhet att göra, ett begrepp som vidgats och nu står för tekniska, ekonomiska och etiska aspekter ur ett helhetsperspektiv. Som världen ser ut idag kommer vi inte undan.

Vi ser därför oftare idag miljö- eller hållbarhetsmässiga argument, och den trenden ser vi också hos de leverantörer vi är kritiska till, p.g.a. brister ur hållbarhetssynpunkt, det som ibland kallas för ”greenwashing”. Låt oss igen använda ett exempel från en leverantör.

”Detta innebär att mätarens tillverkningsprocess är miljövänlig genom bl.a lägre energiåtgång och avsaknad av tungmetaller som bly, zink och koppar. Materialet i mätaren är till 100 % återvinningsbart och har hög resistens mot klor och andra ämnen som kan förekomma i dricksvatten. Komposit har samma styrka som t.ex. mässing men med en betydligt högre elasticitet, vilket gör att mätarhuset absorberar tryckslag bättre utan att skadas.”

”Mätarens tillverkningsprocess är miljövänlig” är svårt att kontrollera, men lägre energiåtgång är ett bra hållbarhetskriterium. Dock kan även ett sådant resonemang kräva kvalificering, dvs. om man jämför energiåtgången mellan mässingshus, som kräver mer energi vid tillverkningen, men som säkert kräver mycket mindre vid varje renovering, och räknar med att ett sådant hus sitter ute fyra gånger innan det skrotas, så är det inte säkert att plasthusen, som slängs efter varje utesittningsperiod, presterar bäst. Vi tror tvärtom. Ur detta längre perspektiv blir en jämförelse rättvis först om man gör en livscykelanalys (LCA – Life Cycle Assessment) från råvaruutvinning till omhändertagande av restprodukter vid skrotning/återvinning; för hela mätaren – alla ingående komponenter.

”Avsaknad av (tung)metaller som bly, zink och koppar.” Här verkar man främst inrikta sig på giftighet och hälsa i sitt argument. Generellt kan det låta otäckt, men borde det inte handla om hur mycket av metallerna (eller andra ämnen) som lämnar mätaren under dess livslängd och hamnar någonstans i ekosystemet? Då det gäller dricksvatten är förstås våra kroppar särskilt i riskzonen som del av ekosystemet.

Utifrån det resonemanget är ett mått på giftighet/skadlighet önskvärt och moderna plaster innehåller ofta ämnen av mer komplex natur, som därför också kan ge mer komplexa störningsmönster i ekosystemen, vare sig det gäller allergireaktioner i en mänsklig kropp eller genetiska förändringar i en fiskkropp. Här handlar det inte bara om själva mätarhuset, utan även om de ämnen som används i elektroniken, även där mycket plast.
Frågan kräver alltså betydligt mer utredning innan man kan yttra sig. Varför väljer man att nämna metaller, men inte sådana ämnen som är förknippade med plasternas framtagning och användning i alla led?

”Materialet i mätaren är till 100 % återvinningsbart och har hög resistens mot klor och andra ämnen som kan förekomma i dricksvatten.”

Detta låter tillfredsställande, men är tyvärr inte sant. Plast ”återvinns” endast med betydlig kvalitetsförsämring i varje omgång, genom att effektiv hantering ofta innebär att man blandar olika typer av plaster och att plastblandningen, som malts i kvarnar och sedan möjligen separerats ytterligare något steg, endast duger till vissa ändamål. När det gäller armerad plast så har vissa processer tagits fram där man prövat att separera fiber och plastmassa med värme och det visar sig att kvalitetsförlusten är c:a 30 %. Men i denna återvinningsprocess går det åt en hel del energi, så ekvationen stämmer dåligt med vad skribenten påstår. Den vanligaste formen av ”plaståtervinning” idag är att man eldar upp den och får energi, vilket kanske är ett bra alternativ, men vad betyder då 100 %?

Att plast har hög resistens mot klor etc. är ett svagt argument, då vi inte känner till några negativa följder idag hos andra mätare heller, p.g.a. risken för mycket svaga halter av klor i vårt dricksvatten.

”Komposit har samma styrka som t.ex. mässing men med en betydligt högre elasticitet, vilket gör att mätarhuset absorberar tryckslag bättre utan att skadas.”

”Tryckslag” är inte väldefinierat, men vi konstaterar att plastmätare inte sällan har kommit in med skador i sina anslutningsdelar, p.g.a. mekaniska krafter mellan rörändarna där mätaren har monterats. Ibland leder detta till läckage. Trots denna text gör nu den dominerande tillverkaren mätare där själva ledningsdelarna är av mässing. De måste backa på sina argument.

Vad som inte nämns är förekomsten av elektronik och batterier, vilka är nödvändiga då statiska mätare bygger på ultraljud. Här är återvinningsproblemet ännu större. Samhället satsar enormt på batterier idag för att delvis bli fria från fossila bränslen, men vi satsar på batterityper som vi inte vet hur vi ska återvinna till kretsloppet. Batteriåtervinnare lägger upp restprodukterna från batterierna i stora lager som måste skyddas och bevakas, framför allt ur brandsäkerhetssynpunkt. Ännu ett växande berg.

Så kan en mätarleverantör säga att hans produkt är fullt återvinningsbar, för att de kan skicka produkten till en ”återviningsanläggning”, utan att den är det, för de har inte gjort någon LCA alls. Eller kan man säga att LCA omfattar den lilla slutna världen som fabriken utgör och det finns inget före och inget efter? Ett gravt missförstånd.