Beslutsregel för kaliberingsuppdrag
Om ni som kund önskar ett utlåtande på kalibreringsbeviset om huruvida mätarens resultat överensstämmer med ett krav så behövs en beslutsregel för att hantera felvisning och mätosäkerhet. Kravet handlar oftast om angivande av faktisk, maximal felvisning. Om största tillåtna felvisning för angivet intervall är 0,5 % måste särskild åtgärd vidtas om detta inte uppfylles.
Ett exempel:
Låt oss säga att vår uppmätta felvisning för en mätare är -0,51 % med en total mätosäkerhet på 0,2 %. Mätosäkerhetsmåttet säger att den verkliga felvisningen ligger någonstans inom intervallet -0,51 ± 0,2 % med 95 % sannolikhet. Dvs om vi mäter felvisningen 100 gånger så borde 95 resultat hamna inom intervallet -0,71 till -0,31. Närmare den verkliga felvisningen än så kommer vi inte. Om det då är ett krav att mätaren ska mäta maximalt 0,5 % fel så finns det en ganska stor sannolikhet (nästan 50 %) att den verkliga felvisningen faktiskt är inom utsatt gräns, men detta uppfyller inte kravet fullt ut.
Därför behöver vi på förhand komma överens med kunden om hur mätosäkerheten ska hanteras när det gäller resultat nära gränsen. Det finns tre vanliga beslutsregler:
- Kunden och tillverkaren kan dela på risken, vilket är beslutsregeln vi använder om inget annat specificeras av beställaren.
Delad risk innebär att när mätosäkerheten är bestämd så utgår vi ifrån vårt uppmätta mätresultat och bedömer om mätaren
uppfyller kraven eller ej. Dvs. 0,49 % innebär godkänd, 0,51 % innebär ej godkänd. Sannolikheten för att felaktigt godkänna
mätaren är lika stor som sannolikheten att felaktigt underkänna mätaren. - Risken med mätosäkerheten lägges helt på tillverkaren (”producentens risk”), dvs. med
0,2 % mätosäkerhet och max 0,5 % felvisning så får vår uppmätta felvisning maximalt bli
0,3 % för att mätaren ska bli godkänd, om vi t.ex. utför ett leveransprov. - Hela risken läggs på kunden eller användaren av mätaren (”konsumentens risk”). Dvs.
i vårt exempel måste mätaren visa mer än 0,7 % fel för att inte bli godkänd.